Satt och läste en *kompis* blogg alldeles nyss. Den fick mig att tänka lite. Allt verkade inte vara på topp i hennes  liv. Inget hon skrev rakt ut dock. Men sträckläser man en blogg så lägger man märke till saker som kanske inte är meningen att man ska lägga märke? Saker som man inte vill säga till någon kan man smyga in försiktigt i en blogg, medvetet, eller omedvetet bara för att lätta sitt hjärta men ändå tro att ingen förstår.

Vi är nog många som mår dåligt över saker som vi inte vill erkänna för någon. Ibland lyckas man till och med dölja dom för sig själv. Att skriva är terapi för mig, men jag skulle aldrig skriva av mig här, jag har min egna lilla bok. Men oftast vågar man inte blotta sitt innersta där heller med rädslan ifall nån läser, eller man tappar bort den?!! Så vem ska få lyssna på ens innersta problem och tankar egentligen?